Min advokat bad mig börja skriva dagbok i februari 2007. Jag tänkte att jag ska skriva lite här om vad som står i den....

Inte allt...men vissa saker...

Jag ringer och pratar med min dotter ca 4 ggr/vecka ibland blir det mer men det har även inträffat att det blivit mindre. Det är alltid jag som ringer. Hon får inte ringa till mig även om hon vill. Hon säger att pappa vill att hon ska vänta på att jag ska ringa. Det har inträffat vi ett fåtal tillfällen max 5 ggr på över 1,5år att hon har fått ringa till mig (och han har gratis mobil via jobbet och jag har kontantkort i min mobil). Det som är skrivet inom (( )) är mina kommentarer i efterhand.

____________________________________________________________________ 

8/2-2007 Torsdag

Pratade med dottern i telefonen. Vi pratade om lite av varje, dagis kompisar cykel mm. Efter en liten stund säger hon till sin pappa: Pappa jag vill åka till mamma och jag vill bo hos mamma.

PÅ svarar: Vi får prata om det senare.

När hon börjar prata med mig igenn så säger dottern att pappa lyssnar aldrig på vad hon har att säga.

____________________________________________________________________

10/2 Lördag

Jag ringer som vanligt ca 18:00. Dottern säger att hon ska få vara med barnvakt ikväll för pappa ska på fest. Hon ska vara med grannens 13 åriga dotter och dom ska äta godis. När jag sedan pratar med PÅ så säger han att han vet att jag är väldigt restriktiv vad det gäller barnvakter och så vräker han ur sig....."men alla har ju rätt att leva". Samtalet slutar med en massa gorm. Jag ringer lite senare men får inget svar.

( (Vi diskuterade att använda henne som barnvakt när vi var sambo men vi kom fram till att hon inte var mogen för det ansvaret och det var ca 6 månader sedan)) .

____________________________________________________________________

20/2 Tisdag

Dottern började samtalet med att fråga om jag bryr mig mera om mina djur än om henne. Jag sa givet vis att det inte var så. Sedan frågade jag var hon fått det ifrån då svarade hon att pappa sa det. Jag sa ännu en gång att det absolut inte var så och att om pappa sa det nån mera gång så svammlade han bara och att då ska hon inte lyssna på honom.

Vi pratade också om hur mycket tid det tar att ha djur och att om man skaffat djur så kan man inte bara strunta i dom mm.

((Jag har alltid varit väldigt noga med att förklara för mina barn att om man har djur så måste man alltid ta hand om dom så att dom inte behöver lida eller må dåligt och om man inte har tid att ta hand om dom så ska man lämna dom till någon annan som har tid att ta hand om dom))

____________________________________________________________________

Väl uppe i luleå så blev jag hämtad av en vän (LE). Jag hade ingen stans att bo. Jag kunde inte bo med pappa för han hade 3 hundar och alla 3 hatade min hund. Jag kunde inte bo hos mamma för hon hade katt + att båda bor i små lägenheter. Så jag fick bo hos LE, han ordnade också så att jag kunde ha hästen inte så långt ifrån där han bodde. Och efter ett par dagar kom hon också.

Jag var inte i nå bra skick den första tiden. Många sömnlösa nätter och mycket tårar. Och det var tur att jag hade LE utan honom hade jag aldrig orkat ta mig igenom allt. Han är en helt fantastiskt underbar person.

Jag ändrade så att jag fick min lägenhet den 1/12-2007 och jag började inreda den. Flyttlasset med mina grejer kom men jag saknade massor. PÅ påstog att jag hade sålt typ allt till honom. Han skrev till och med i ett mail att nu var alla mina saker hans saker.

Jag ringde till sonen och dottern nästan varje dag. Sonen fick jag prata med men inte alltid med dottern. PÅ berättade vid 2 tillfällen inom ca 2 veckor från det att jag kom upp att dottern hade vaknat på natten och längtat efter mig så mycket och gråtit så mycket att hon kräkts. Och detta kunde han säga.....och det lät inte ens som om han fattade vad han gjorde mot henne. Det lät nästan som om han var förvånad över att hon saknade mig så mycket.

Jag vet att bara ett par dagar efter det att jag åkt upp flög PÅ`s mamma (MÅ) ner till stockholm. Hon var där i minst 2 veckor.....och det vet jag också varför. PÅ klarar inte av det själv....att ta hand om ett barn ett hem och ett jobb. Och eter det att MÅ åkt tillbaka så fick jag höra av dottern på telefonen att min fd kompis VA var där varje dag och ibland så sov hon därOch hon fick leka väldigt mycket med henne.....nästan varje dag.

Jag fick inte träffa dottern förrän just innan jul. Vi skulle ha haft telefon möte med våra advokater men då visade det sig att PÅ hade redan åkt upp till luleå (då hade jag inte fått tag i honom så att jag hade kunnat prata med dottern på 3 dagar) så han hade ju säkert varit här upp i i åtminstone 2 av dessa dagar och inte hört av sig. När jag då väl fick igenom att jag skulle få träffa mitt barn så sa PÅ att det var bäst för dottern att börja med en mjuk start....

MJUK START!!!!!!

Han hanterade det hela som om vi inte kännde varandra längre. Jag fick inte ta henne hem till mig på en gång. Han ville först att vi skulle ses på stan.

När hon såg mig SKREK hon: MAMMA, MAMMA, MAMMA. Och kom springande till mig. PÅ försökte som hålla fast henne lite och det såg ut som om han försökte dämpa henne eller nått men det gick inte. Hon kastade sig i famnen på mig och viskade i örat att hon saknat mig och att hon älskade mig...då hade som PÅ kommit i fatt henne och var framme vid mig. Det såg ut som om han var besviken över att hon inte var blyg eller tveksam över att träffa mig. Vi fikade på stan och gick runt lite. Hela tiden höll hon mig i handen och hon skulle sitta i mitt knä hon tittade knappt åt sin pappa.

Det var så skönt att se henne!

Att få krama henne!

Att få prata med henne!

Efter ett tag så skulle dom gå. Dottern blev givet vis ledsen över att hon inte fick stanna med mig men dagen efter skulle hon få komma och då blev hon glad.

Den 8/2-2007 började jag  på inrådan av min advokt att skriva dagbok över vad som sas mm när jag pratade med Casandra i telefonen och när hon var hos mig. 

Jag åkte tillbaka med bilen från luleå till stockholm. Vi var framme ganska sent på kvällen. Så fort jag satte foten innanför dörren så blev det ett jävla liv.

Enligt PÅ så hade jag minsann varit otrogen.

Jag ringde min sons pappa JK och berättade vad som höll på att hända. Han kom ganska kort efter och hämtade sonen och tog med honom hem till sig. Sonen sa innan han gick ut genom dörren att jag fick absolut inte lämna honom i stockholm om jag skulle flytta till luleå och det lovade jag honom att jag inte skulle göra.

Som tur var behövde dottern inte se detta. Det hon dock fick se och vara med om var när PÅ tog min mobil och sa att den fick jag minsann inte behålla (han hade gett den till mig ett par månader tidigare) för det var ju genom den jag hade haft kontakt med nån man. Och jo jag hade haft kontakt med flera män....mina vänner. Dom stöttade mig genom hela mitt tänkande före separtionen. Så det var massor av timmar med dom i telefonen. Jag försökte att förklara även detta för PÅ men som vanligt så lyssnade han inte. Han var helt övertygad om att jag varit otrogen (och det var då poletten trillade ner ang att VA rapporterade till PÅ).

Han slängde ut mig.

Men ganom en massa gormande så fick jag komma in och sova. Stämmningen var väldigt hotfull från PÅ`s sida och på em dagen efter så sa han att han ville ha ut mig ur huset. Och jag vågade helt enkelt inget annat så jag gick med på det + att jag trodde vi var överens ang dottern. Han köpte mig och hunden en enkel biljett till Luleå.  Innan jag åkte fick jag packa lite grejer dels i min väska men också i kartonger så långt dom nu räckte. Han köpte ut mig från det gemensamma bohaget med 20.000kr och jag skrev på ett kvitto. Han LOVADE att han skulle skicka alla mina grejer som jag hade innan vårat förhållande. Han och dottern körde mig till flyget. Dottern var SUPER LEDSEN när jag skulle åka och jag sa åt PÅ att är det inte bäst iaf att hon följer med......du vet ju själv hur mammig hon är.

Han svarade bara att hans advokat hade rått honom till att inte släppa iväg henne till Luleå. Då förstog jag att det skulle dröja ett tag innan jag skulle få se min lilla princessa igenn. Detta sa han sekunden innan jag skulle stiga på planet och så tillade han att han hoppades att mitt liv skulle bli till ett helvete och att det kommer inte att finnas en man i världen som skulle vilja ta i mig med tång....2 barns mamma utan barn.

Och så satt jag på planet påväg till Luleå.

Jag får ont i hjärtat bara jag tänker på det. Det var det värsta....att få barnet slitet ur armarna på mig.....och som hon grät och skrek för att hon ville vara hos mig. Mitt lilla lilla barn så mammig att jag aldrig ens hört talas om något liknande...fick inte vara med mig. 

Sommaren 2006 var jag också uppe i luleå med barnen och hunden för att få en paus hemmifrån och få tänka. Och i augusti pratade vi i telefonen och jag sa att jag tror att det är bäst att vi bryter upp. Men hur det nu än blev så åkte vi tillbaka till stockholm. Vi började gå i parterapi i september tror jag att det var. Jag tror att vi gick 5 ggr eller nått sånt och för varje gång vi gick blev det mer och mer uppenbart för mig att det var det rätta att bryta förhållandet. Terapeuten sa bla åt PÅ att han skulle vara glad att jag hade ett sånt tålamod med honom och att han måste lyssna på vad det är jag säger för det jag säger är helt klart och tydligt. Men som vanligt så lyssnade han inte. Han lyssnade inte på mig eller någon annan och det gick inte att göra nått åt det.

Oktober 2006 sa jag att jag inte orkade mer. Jag hade bokat mig på en lägenhet i luleå och jag skulle upp och kolla på den. Vi diskuterade kring dottern och vi var överens (trodde jag) om att hon skulle bo varannan månad tills dess att det avgjordes i rätten om var hon skulle bo. Sonen pratade jag med och han sa att han skulle bo med mig.

November 2006 bilade jag upp med min son. Dottern stannade med sin pappa för en gångs skull jag tror att det här var andra gången som jag lämnade henne med PÅ första gången var på min farmors begravning och då var båda barnen hemma och då var jag bara borta 2 nätter. Jag hade velat ha med henne men det kändes som att jag hade så mycket att göra här uppe att det skulle inte bli kul för henne att följa. Sonen skulle vara hos sin farmor men även träffa mina föräldrar.

När jag kom upp så var jag och kollade på lägenheten och jag sa att jag tar den från 1/1-2007.

När jag berättade detta på telefonen för PÅ blev han galen. Han skrek nått om hur skulle jag klara mig och att jag skulle måsta sälja hästen mm mm. Tillslut så blev jag less och la på luren. Han ringde flera gånger och det var heta diskutioner varje gång. Tillslut så blev jag så less och stängde av mobilen.

Jag var iväg och hälsade på kompisar kring Råneå och stannade 1 natt hos en kompis och 2 nätter hos en annan kompis. Båda dessa kompisar är män.

När jag var här uppe så pratade jag med VA ett par gånger på telefonen. Och jag berättade för henne var jag var och vad vi gjorde (det jag inte visste då var att hon rapporterade allt till PÅ för dom hade inlett ett förhållande).

Sommaren 2005 hade jag tänkt att stanna kvar i norrland och detta sa jag åt PÅ först på telefonen och sedan när jan kom upp till Luleå. Men när han var här uppe så hann vi prata väldigt mycket och jag lät mig övertalas att komma tillbaka till stockholm innan skolorna började.

När vi pratade så lovade PÅ att det skulle bli förändringar. Pga att jag vantrivdes där vi bodde så lovade han att vi skulle börja leta efter annat och att vi skulle köpa lite nya möbler som skulle ersätta dom nu gammla och slitna möblerna som jag haft med mig ner men även lite av det han hade innan vi flyttade ihop (men han hade inte så mycket så nästan allt var mitt av det som ersattes. Tror att det bara var köksbordet och soffan i tv-rummet som var hans). 

Vi började leta efter hus och gård....men varje gång var det nått som var fel. Det var för långt till jobbet, det var för mycket renovering, det var på fel sida av stan...ja, alltid var det nått.

Till slut så drog jag slutsatsen att han höll på bara sådär bara för att jag skulle behålla hoppet uppe om att få bo någon annan stans. Han är ingen lantis...det bara är så. Och han är helt enkelt för slö för att bo på en gård och ta på sig allt det jobb som det krävs.

I rotebro bodde vi i en tvåfamiljs villa. Han hyrde ena delen redan då jag flyttade ihop med honom. Han fixade nästan aldrig ute det var nästan så att man skulle hota med pistol bara för att få honom att klippa gräset och ännu värre var det när det gällde att ta hand om äppelträden. Vid ett par tillfällen var jag att han mer eller mindre betalade/mutade grannen för att ta hand om trimmningen av träden och sånt.

Under hela tiden som jag bodde där nere så var jag upp till luleå med jämna mellanrum. Från början var det mycket för att jag saknade mina nära och kära här....men mot slutet var det för att få en paus ifrån honom. Jag stannade kvar mycket pga barnen....och sånt håller aldrig hela vägen.

Före jag flyttade in hade PÅ`s son från hans tidigare förhållande aldrig varit nere i stockholm. PÅ åkte alltid upp när det han skulle ha umjänge med honom. Det var först när jag flyttat in som han började komma ner. Nu med fasit i hand så vet jag också varför.....han klarade helt enkelt inte av att ta hand om honom själv utan han var tvungen att ha sin mammas hjälp (han bodde hos henne när han var här uppe).

När vi åkte upp alla...jag, sonen, dottern och PÅ så bodde han alltid hos sin mamma med sin son. Dottern fick ALDRIG vara med dom om inte jag var med. Han har ALDRIG tagit med sig dottern till sin mamma när han åkt upp utan mig till Luleå. Han har ALDRIG tagit hand om både sin son och vår dotter samtidigt om inte jag eller hans mamma varit med.

Vad var det mer för märkligheter i det här förhållandet.....*funderar*

Han tog hand om all ekonomi och gav mig pengar så att jag skulle kunna handla mat. Men om jag skulle köpa nå kläder till mig eller barnen så måste jag ringa honom på jobbet och berätta vad som behövdes köpas och om jag hade tur så fick jag köpa...men det var många gånger han sa nej. Det var alltid lättare om jag skulle köpa kläder till dottern men om jag skulle köpa nått till min son så var det alltid en massa gnissel.

Och amma sak var det om jag behövde något i klädväg. Han tyckte på fullaste allvar att det var inte så viktigt vad jag hade för kläder för jag jobbade ju inte så jag behövde ju som inte...tyckte han.

Jag kommer ihåg en gång speciellt...

Jag var på stan med min kompis PH och vi skulle köpa jeans på Ohio. Där har dom jeans från 99kr upp till 299kr. Jag hade fått tillstånd att köpa 1 par jeans för 199kr men den här gången var det så att jag hittade 2 par som passade jätte bra. Det ena paret kostade 199kr och det andra paret kostade 99kr. Jag fick inte köpa dom för 99kr....jag behövde ju inte det enligt honom...och då ägde jag kanske 1 par jeans och 3 par mjukisbrallor av lite olika slag. PH tyckte att det var jätte märkligt att jag ens måste ringa honom och fråga...det rörde ju sig bara om 99kr.

Själv så köpte han kläder och skor i parti och minut. Och det var ju inte nå 99kr byxor som han köpte. Och skor...han vägrade att ha på sig nått annat än Ecco och om jag inte är helt i det blå så tror jag att han gav ca 1000kr för ett par skor som han hade på kontoret. Och kläderna köpte han på Grosshandlarn. Och han kom alltid hem med massor av påsar med skjortor och byxor. Efter som att han hade hand om ekonomin så har jag ingen aning om hur mycket han spenderade på kläder. Jag hade som ingen insyn i det alls.

Och då kan ju många tycka att det är ju inte helt gratis att ha häst i stockholm....och nej det är det inte. Och ja, jag var sjukskrivan då. Så fet inkomst hade jag ju inte. Men jag var inte så fattig så att han försörjde mig helt. Jag hade inte så stor koll på vad han tjänade men jag så nån gång att han hade ut typ 23.000kr och då gnällde han att han hade fått dåligt och jag kommer inte riktigt ihåg vad jag hade då men typ 12.000kr och så hade vi 1 underhåll och 2 barnbidrag som vi fick. Och vi hade en väldigt billig hyra 5500kr/månad.

Så vi hade ju pengar. Hästen kostade ca 2500kr/månad men om det var nått som jag behövde till hästen så fick jag snåla som ett psyk och tigga pengar av mina föräldrar för att kunna köpa det jag behövde till hästen. Och jag är inte en sån som köper onödiga eller de dyraste sakerna. Mendet jag vill komma fram till med allt detta är att han behandlade mig som om jag inte hade 1kr.

Han såg också på fullaste allvar min sjukskrivning som om jag var ledig och då var det mitt "jobb" att fixa allt hemma. Kläderna skulle tvättas och middagen skulle stå på bordet när han kom hem. Om middagen inte var klar gick han upp på övervåningen och satte sig vid datorn och gjorde gud vet vad tills dess att jag ropade att vi skulle äta och när han ätit klart plockade han i bästa fall undan efter sig men resten fick jag göra.

Och det är inte så att jag har nått emot att göra dessa saker. Men jag tycker inte att det hade varit så mycket begärt om han hade frågat om jag behövde hjälp med nått för att få maten klar fortare. Eller kanske nån gång ta hand om avplockning och diskning efter maten...men nej...så funkade det inte.

Under de typ 7år som vi var tillsammans så lagade han mat kanske 3 ggr. Han tyckte att han fixat mat om han tig hem från grillen eller liknande. På den tiden som jag jobbade innan dottern föddes så jobbade jag ibland kväll och då fick jag göra mat på dagen så att han bara kunde värma.

Jag blir irriterad bara jag tänker på dom här grejerna.....att jag inte tog mig ur det tidigare....så hade jag sluppit "förlora" mina barn i separationen som det haf blivit nu. 

Nä, nu får det räcka för idag... 

Under stor del av graviditeten med min dotter hade jag min häst utlånad (och även ett par månader efter det att dottern var född). Det var bara under de första månaderna som jag var i stallet helt som vanligt och sedan drog jag ner mer och mer och de sista månaderna var jag inte alls i stallet. I stallet lärde jag känna lite folk och när jag slutade vara där så kände jag mig väldigt isolerad.

Och efter som att jag jobbade bara första året jag bodde i stockholm så lärde jag som inte känna nå nytt folk. Jag hade en person PH som jag lärde känna när vi jobbade tillsammans på Vivo Rotehallen. I början så pratade vi bara på jobbet men ett tag efter det att jag slutat där så började vi även umgås på fritiden.

I februari/mars 2003 flyttade jag hästen till stall stensunda. Det var ett stall där det står 20 hästar. Första månaderna hade jag hästen utlånad så då var jag bara i stallet lite då och då (oftast på dagtid) för att hälsa på henne och kolla så att hon mådde bra. I maj började jag vara i stallet 1 dag i veckan och då hade jag alltid dottern med mig så det blev ju ingen ridning. Jag behövde bara komma dit och få andas stall luft och för att få lite frid.

I juni åkte hästen bå bete i det gammla stallet och var borta till i augusti. När hon kom tillbaka från betet började jag vara 2 dagar i veckan i stallet 1 dag var med barn (på dagtid oftast) och dag var utan barn (och det var oftast på kvällen och ibland fick jag ta med båda barnen till stallet för att han skulle på skytte). Det var inte förrän efter sommaren 2004 som jag var tillbaka helt i stallet (4-5dagar/vecka) för då hade dottern börjat på dagis och jag kunde göra hästen till största delen på dagtid och det var väldigt sällan jag behövde åka dit på kvällen.

Många i stallet ifrågasatte i början varför jag var så lite i stallet och vaför dottern nästan aldrig var med sin pappa mm. Då svarade jag bara att vi hade gjort upp att det skulle vara så tillsvidare för jag ville inte att folk skulle veta hur det låg till med allt gorm och bråk som var kring detta.

Det var inte förrän efter sommaren 2003 som jag pratade lite mera med folket i stallet. Dom jag tyckte bäst om var VA och JG. Och efter ganska lång tid (6mån-1år) som bara stallkompisar så började jag umgås med dom även lite utanför stallet. Och efter det att jag fyllde 31år (2005) så hade vi ganska mycket att göra med varandra....mycket var fortfarande i stallet men vi brukade även åka iväg till stan och shoppa, fika mm. Dottern var nästan alltid med och ibland även sonen (försökte att planera så att sonen skulle vara hos sin pappa då det skulle vara tjejgrejer som skulle göras). Det var vid ytterst få tillfällen som jag kunde åka iväg ensammen med mina kompisar och göra saker. Både VA och JG ifrågasatte många gånger hur jag kunde vara tillsammans med PÅ. Dels pga att när jag var i stallet på kvällen och han skulle ta hand om dottern så kunde han ringa till mig och skrika som värsta idioten om såna saker som att jag glömmt att diska ur nappflaskan och över att jag måste komma hem för att dottern bara skrek och det var bara mamma som dög mm mm och pga att han behandlade mig respektlöst och pratade till mig som om han hela tiden gav order om allt. Och att han skrek som en idiot är ingen överdrift...folk som stog 2-3 medet ifrån mig kunde klart och tydligt höra varje ord han sa. Många gånger fick jag strunta i ridningen för att jag krävde att jag skulle komma hem och ta hand om dottern. Om mina och PÅ`s aktiviteter krockade så var det ALLTID jag som fick ta med barnen till stallet. Han kunde ju inte ha med dom på skytte träning för det var ju farligt och det var olämpligt och ingen plats där man kunde ha barn osv osv.

Och det var nog redan här(2003/2004) som gnistan för honom började slockna men det har jag inte förstått förrän nu långt efter. Hur det nu än var med allt så sommaren 2005 hade vi det riktigt jobbigt. Jag kände mig som en slav hemma och jag hade hand om barnen hela tiden och PÅ lyfte inte ett finger för att hjälpa till med nått så för mig som var sjukskriven (pga min skada) var det som att ha ett heltidsjobb. Städe, tvätta, diska, plocka efter 2 barn och 1 vuxen förutom mig själv. Och det var inte så att PÅ var noga med att lägga sina skitiga kläder i tvätten...nejdå... han spred dom vind för våg i lägenheten och var det nått som inte var tvättat så fick jag skit för det. Sommaren 2005 tog jag upp båda barnen, hunden och hästen till Norrland. Min pappa betalade transporten och resan för annars så hade det inte blivit nått. Jag sa åt PÅ att jag behövde få vara själv ett tag och känna efter vad jag ville. Och redan då jag sa det till honom så visste jag att jag inte hade nån lust att komma tillbaka. Vi kom upp direkt efter det att skolorna slutade och hästen kom ett par dagar senare.

När jag träffade PÅ (min dotters pappa)....

Det var helt fantastiskt....tyckte jag då. Han bodde i stockholm men var född och uppvuxen i luleå och var uppe i Luleå för att besöka släkten och sin son.

Han var perfekt tyckte jag. Snäll, rolig, romantisk mm. Allt som jag önskat mig. Han bjöd mig på resor över helger till stockholm, fixade och ordnade så att vi skulle ha det mysigt...det var perfekt. Och januari 2000 flyttade jag och min son till stockholm.

Jag tog med nästan alla mina möbler för PÅ`s lägenhet var det ganska mycket ungkarls lya över men när mina grejer kommit blev det riktigt hemtrevligt.

När jag hade kommit med mina grejer så sa alla grannar att nu syns det äntligen att någon bor där.

Ju mera tid som gick så tyckte jag att han blev mer och mer kontrollerande över mig men jag tänkte inte så mycket på det just då. Men när jag blev gravid med min dotter så var han uppenbart och synligt kontrollerande. Han ringde mig massor av ggr/dag och när han kom hem var det mer eller mindre att redovisa vad jag gjort var jag hade varit vem jag träffat och vem jag pratat med. Där i början så kännde jag inte just nå folk i stockholm så alla jag pratade med bodde här uppe i luleå.

Men trots allt detta så var jag lycklig...kändes det som.

Efter det att jag skadade mig så testade jag lite olika yrken butik, hemtjänst, personlig assistent, servitris mm men jag höll bara ihop i nån månad ibland nästan 1 år och så var jag sjukskriven korta och långa perioder.

1993/1994 träffade jag JK som är pappa till min söta son. Min son är ett riktigt "Oj, hoppsan barn". Jag åt p-piller och blev gravid i alla fall. Jag tänkte göra abort för jag visste redan då att det aldrig skulle hålla i längden mellan mig och JK. Men jag orkade inte gå igenom en abort till (gjorde en abort när jag var 17år blev gravid även denna gång trots p-piller) så 16/6-1995 föddes min underbara son. Innan sonen var 1 år tog det slut mellan mig och JK. Det var högvis med strul ang umjänget...inte från min sida utan från hans sida. Han kunde ringa 5 min innan avtalad tid och säga att han inte kunde ha honom pga diverse "lama" ursäkter. Och så här var det....hela tiden.

Och då han väl kom och hämtade pojken så gjorde han det oftast senare än avtalat och lämnade alltid tillbaka honom tidigare än avtalat.

En tid efter att jag träffat min dotters pappa (PÅ)och flyttat ner till  honom i stockholm så försvann JK.

Och här är det lite olika bud på hur länge han var borta...JK själv säger 1,5 max 2 år. Men jag vet att han försvann före det att sonen började 1:an och skolan letade reda på honom när han skulle börja special skola och det var i 3:an han fick den. Så den som är matte kunnig kan räkna själv.......

JK flyttade ner till stockholm ca 1år efter det jag och sonen flyttat. Det som var så himmla märkligt var att när JK varit försvunnen ca 2 år eller kanske lite mera så knackar kronofogden på min dörr och frågar var man kan få tag på JK. Jag berättade som det var att han inte hört av sig ens till sin som på väldigt länge mm mm. Kronofogde gubben berättade att anledningen till att dom sökt upp mig var för att jag var JK`s senaste kända sambo och att han fortfarande var folkbokförd på en lägenhet i luleå som blivit plomberad pga obetalda räkningar och att det även var frågan om obetald underhållsskuld till försäkringskassan. Jag berättade att han flyttat till stockholm och vilket företag han arbetade åt mm så att dom skulle kunna leta reda på honom. Vet inte om dom lyckades eller inte.

Pga sin pappa så hade min son också fått skulder hos kronofogden på nästan 20.000kr JK hade skrivit en bil på honom som det var skatteskulder på, parkeringsböter mm. Den frågan lösta jag genom att leta upp JK`s mamma och berätta för henne. Hon bad mig skicka räkningen till henne och det gjorde jag...och så var det löst.

Innan JK försvann och nästan hela tiden som han hade umjänge med sonen så hade sonen ett väldigt underligt betende när han kom hem. Han skarek och var arg slog sönder saker och slog på mig. När han var liten typ 1år och så...då gick det ganska bar att få honom att släppa det genom att sitta med honom prata och kramas. Men när han blev äldre 3-4år så var han så stark så då fick jag ta min pappa till hjälp flera gånger för att inte pojken skulle ta sönder hela lägenheten. Jag sa hela tiden åt sonen att han inte behövde åka om han inte ville och att det var han som bestämmde hur det skulle vara och att jag kunde prata med pappa om han ville osv osv. Men han ville dit och allt bara fortsatte. Till slut så kontaktade jag BUP och dom sa att jag skulle begränsa umjänget med pappan tills dess att allt lugnade ner sig. Och det fanns i och för sig nästan inget umjänge att dra ner på för han hade ju bara varannan helg och ibland längre ledigheter men inte så långa som ens 1 v.  Ja, det var så mycket gorm med med allt om allt så jag kommer knappt ihåg hälften av det.