Igår pratade jag med min lilla rara dotter.

Hon sa: Pappa har berättat nått som inte jag ville.

Jag: Vad sa han då?

Hon: Att jag måste bo kvar i sockholm även om jag inte vill. Tanterna och farbröderna har sagt det.

Jag: Jo, jag vet att dom sa så. Men jag ska försöka att få prata med tanterna och farbröderna en gång till och se om jag kan få dom att ändra sig.

Hon: Jag vill inte bo i stockholm. Jag vill bo i Luleå hos dig mamma. Om tanterna och farbröderna inte tror på dig så kan jag prata med dom själv för det vågar jag. Jag vill inte bo i stockholm.

Jag: Nä, jag vet att du inte vill bo där men just nu blir det såhär och så får vi försöka att prata med dom en gång till och så får du prata med dom så kanske dom ändrar sig.

Sedan pratade vi om en massa andra saker också men det var just det här som gjorde såååå ont att höra. Det värsta av allt är att hennes pappa vet att hon inte vill bo där och ändå så håller han på att bråka hela tiden om henne.

Hur kan man vilja behålla ett barn som inte ens vill vara hos en?

Hade det varit omvänt så hade jag inte haft hjärta att behålla henne.....men han har ju inget hjärta. Det har han ju redan bevisat vid ett flertal tillfällen.

Jag har berättat för henne flera gånger att det inte är jag och hennes pappa som bestämmer var hon ska bo utan att det är andra som ska göra det=tanterna och farbröderna.